– Det har sagts i många år att internet och mobiltelefoni skulle vända trenden och befolka landsbygden. Att den digitala kontakten skulle ersätta det fysiska mötet. De skulle ha samma standard i norra Finland och Villmanstrand i Karelen som i södra Sverige eller Stockholm. Idag ser forskningen att vi människor allt mer klumpar ihop oss på ett häpnadsväckande sätt. Silicon Valley är ju en liten plats, i storlek som Uppsala. Det är ett universitet och området runt det, men människor från hela världen kommer dit, lever och arbetar där. Det är precis som med Hollywood, alla som vill göra film kommer dit och myllrar för att de vill göra film och de lever där tätt, tätt packade.

VILD KUNSKAP OCH MÄNSKLIGA MÖTEN
– Det verkar finnas en typ av kunskap som vi människor inte ännu kan överföra med maskiner. Forskarna kallar den för silent knowledge, jag kallar den vild kunskap. Det är den kunskap som Ulrika Hydman Vallien har om att måla katter på glas. Det är svårt att överföra den via internet, eller annan teknik, om man vill undervisa blivande glaskonstnärer. Det handlar om det taktila, hur de ska förhålla sig till glaset, värmen, färgen. Till sist blir det ”Det här går inte – kom över så får jag visa”.

– Jag tror att alla våra aktiviteter till en viss nivå innehåller den vilda kunskapen. Man kommer långt med mail och förberedelser, men sen kommer själva knådningen när man ska lägga upp det tillsammans. Då behövs en whiteboard att rita på, samtal, se varandra i ögonen, känna tillit till varandra, det som vi människor bygger med lite kitt som handskakningar och sånt. Utvecklingen kommer att kräva att vi träffas även i framtiden. Och det verkar dessutom vara så att åtminstone så här långt fungerar mekanismerna på ett kontraintuitivt sätt.  Ju mer vi kommunicerar via telefon, desto mer vill vi träffas. Det vill säga att den kommunikationen driver den fysiska kommunikationen, inte tvärtom.

– Städernas tillväxt förefaller vara given, drivkraften, eller en av drivkrafterna, kan vara den märkliga kunskap som kräver att vi klustrar oss. Det innebär att man kan gå så långt att en arkitekt som vill bli något inte har ett val. Han eller hon kan inte bo på Gotland. En chefsdesigner på Acne kan inte dra till Värmland och sätta sig där, därför att då blir man avkopplad från flödet av färg, kvaliteter, klackhöjd, caffelatte-mammor som ska ha kläder och visa upp stylingen i Götgatsbacken. Att sitta i Fagersta och rita kläder för den som går i Götgatsbacken blir svårt eller omöjligt. Det blir som en total geografisk implosion, som i en sciencefictionfilm där allt sugits ihop. Det måste man se och förstå. Det i sin tur berättar att värdet på vild kunskap kan vara högt, långt över vad vi kan föreställa oss.

TILLFÖRLITLIG INFRASTRUKTUR BLIR AVGÖRANDE
– Med 600 städer kommer vi att flyga all-deles förfärligt, kommunikation förefaller ju att driva kommunikation, snarare än tvärtom. Vi har inget som indikerar någonting annat. Det finns inga substituerande transportmedel som går att se idag. Där det kommer att hända mycket och där det redan nu läggs enorma resurser är the last mile. Hur ska man få barnen till dagis och sig själv till jobbet och paketen hem från internetshoppingen? Vi kommer att få se många logistikinnovationer.

När det gäller långa transporter kommer vi att ha drönare och människo- eller maskinkörda båtar och flygplan som rör sig mellan noderna och tar de tunga transportflödena. Och det finns idag inget nytt transportmedel som ens anmäler sig som substitut för flyget.

– Vi kan tänka oss att vi tillverkar mer produkter hemma med hjälp av maskiner, istället för i Kina, det vill säga tekniksubstitution. Apple har ju sagt att nästa generation iPhones till stor del kommer att göras i USA, med helt maskinellt styrda fabriker. Då spelar inte lönekostnaderna längre någon roll. Tvärtom kan trista ställen som Schweiz med höga kostnader, men extremt tillförlitlig infrastruktur, vara ett fint ställe att sätta fabriken på. Sverige är också en sådan plats som kan dra till sig produktion därför att vi har tillgång till energi och är ett av världens mest väl fungerande samhällen. I den senaste rankingen har vi pingat upp som bästa land att göra affärer i. Räkna in en fungerande infrastruktur, att skattesystemet fungerar, skolor till internationella barn, elnätet, sjukhus – allt det måste funka. Då kan vi vara en sådan plats, betonar Kjell A Nordström.

– När det sker, om det sker, kommer det att driva ännu mer resande, inte mindre, bara mera.

BÄTTRE ÄN BANANEN?
– I Sverige, Norge och Finland bor vi i princip vid polcirkeln. I området runt London, Paris, Milano och Rom bor det 250 miljoner människor inom ett par timmars bilresa. Här har vi en förtätning som brukar kallas för Bananen. Det är jordens mest tätbefolkade område, Asien inkluderat. Här finns allt och alla, de är hur många som helst och man behöver inte flyga, det går alldeles utmärkt att ta autobahn eller tåget.

– De är där, vi är här. Om vi ska konkurrera med Bananen räcker det inte med att bara vara lika bra, för då kommer alla att vara kvar där. Vi måste vara bättre. Grundprincipen är densamma som för en idrottsman, vi behöver vara 2–4 procent bättre. Om vi tittar på OS och statistiken så ser vi att om våra idrottare är så mycket bättre vinner de i princip alla medaljer. 2–4 procent är sjukt mycket i sport om man är i världsklass, marginalerna är så små.

– Vi skulle kunna använda den effekten tvärt om. Jag drar mig mot Stockholm, för det är så pass bra där, jag vet att det funkar, det är hög tillgänglighet. Ska Spotify kunna bo här och skeppa in 2 600 personer som ska jobba på Birger Jarlsgatan, då är det mycket som ska stämma. Större delen av dem kommer att vara spanska, italienska och grekiska killar och tjejer. Teknis examinerar inte ut tillräckligt många för att vi ska fixa det själva. Om de sedan har en familj någon annanstans och dessutom ska träffa kunder på ett tredje ställe, då måste konnektiviteten inte bara vara lika bra som i bananen, utan bättre. Och det är inte 20 procent bättre, utan 2–4 procent bättre. Det räcker och då kan Arlanda vara en del i att skapa konkurrensfördelar för de svenska industriklustren.

STOCKHOLM – THE CONNECTIVITY CAPITAL
– Men, om Arlanda är 2–4 procent bättre än en genomsnittlig europeisk flygplats är det nödvändigt, men inte tillräckligt, för Spotify. Helt nödvändigt för att Spotify ska kunna uppstå, och finnas, ja, men inte för att Spotify ska gå bra och fortsätta finnas. Saker kan vara nödvändiga, men inte tillräckliga. Den plats som inte har konnektivitet i Europaklass, eller bättre än de andras, är inte ens på banan. Småskuttar som Zürich, i storlek med Malmö, har väldigt bra konnektivitet och blir därför aktuella för IBM och Facebook eftersom de kan ha direktflyg till Singapore, Bangkok eller Tokyo. Vi har historiskt sett haft många mellanlandningar när vi ska ut från Arlanda. Det spelar roll när man är multinationell och människor ska resa 100–150 dagar om året. Stockholm the Capital of Scandinavia, som man höll på och experimenterade med förr är en sak, men om man kunde säga Stockholm, the Connectivity Capital of Scandinavia, då vore det en enorm konkurrensfördel. Sen tillkommer all annan infrastruktur, men Sverige kunde vara Schweiz isåfall, fast nästan på polcirkeln, säger Kjell A Nordström.

– Jag tror att flygplatserna måste göra sig mer unika. Problemet är att när man bygger nya flygplatser, så ser det likadant ut i Nairobi som på Arlanda. De måste bli mer av platser där man umgås, eller går på spa, som på Hasseludden. Härtill blir de nödda och tvungna. Att sälja Hugo Boss kostymer kan de glömma och sprit och parfym kan de också glömma, ingen är intresserad eller har tid. De handlar på nätet istället, och så tappar flygplatsen intäkter.

ÄR FLYGPLATSEN ETT SHOWROOM FÖR SVERIGE?
– Kanske, men det är marginellt. Besökare är inte intresserade av Sverige, utan av Stockholm, eller en mycket liten del av Stockholm. De vill inte veta så mycket om Sverige, eftersom städerna börjar bli distinkt annorlunda från resten av landet. Det kommer att handla mycket mer om Stockholm än om Sverige.

VAD SER DU OM 50 ÅR?
– Det går just nu inte att se annat än att vi har en flygplatslösning som kommer att hamna i kris och som kräver ett nytt beslut redan om tio eller högst 20 år. Frågan är om vi måste demontera flygplatserna i det som vi kan kalla den sociala delen, eller shoppingfunktionen, och den strikt tekniska funktionen. Man kan tänka sig incheckning på flera ställen, i Stockholm eller på nuvarande Arlanda, sedan ligger själva banan långt utanför och dit går det ett magnettåg. När man dockar tåget med banan finns det ingen shopping där och bagaget är redan lastat. Umgängesplatsen, den som vi människor gillar väldigt mycket, kan ligga närmare staden. Men det handlar om kärna och satelliter där satelliterna – banorna – trycks längre bort från staden.

– Stockholm kommer att vara så pass stort då att det behövs, när vi har tagit in Uppsala och det växer ihop och förtätas mellan städerna. Att vi skulle ha fler storflygplatser ut till världen kan hända, men det är inte särskilt troligt. Vi har Bromma och Arlanda och att vi skulle ha en tredje, det tror jag inte på.